Vad är federalism?

Europeiska federalismens början

Europeisk federalism är ingen ny idé. Den anses ha populariserats av Ventotene-manifestet under andra världskriget.

Ventotene-manifestet skrevs av Altiero Spinelli, en italiensk aktivist som var frihetsberövad tillsammans med andra politiska motståndare av Mussolinis fascistparti, på ön som gav manifestet dess namn.

Manifestet skrevs klart 1941, smugglades ut från ön och spreds inom den italienska motståndsrörelsen.

I manifestet beskrev Altiero Spinelli hur ett tredje världskrig var oundvikligt om inte Europa begick en omfattande förvandling från konkurrerande nationer till samarbetande stater.

Han skrev att nationella staters absoluta suveränitet gav nationerna en vilja att dominera andra, eftersom vardera nation kände sig hotad av styrkan hos de andra och det enda sättet att vara säker och växa som nation var om en annan nation blev svagare och mindre.

När ett land gick till krig så kunde inget Europeiskt land stå vid sidan av opåverkad. Om ett land valde en despotisk regering så var det ett vitalt intresse för alla andra europeiska länder. Europas öden berörde alla och det gick inte att lösa Europas problem genom att dra artificiella gränser genom Europas multikulturella befolkning.

Den rationella och nödvändiga lösningen för ett Europa utan totalitarism och nationalism var ett Europas Förenta Stater. En federation där samarbete medlemsstaterna emellan var så nära att ett krig vore otänkbart, och där alla Européer var likvärdiga medborgare.

Federalismens mål och struktur

Vad är då federalism och vad innebär det för medlemsnationerna och dess invånare?

En federation är en samarbetsform stater emellan som kan se ut på olika sätt men den gemensamma grunden för alla federationer är en tydlig fördelning av makten.

Makten ska utgå från medlemsstaterna som är självstyrande. De har sina egna regeringar, sina egna lagar och sina egna domstolar. Tillsammans bestämmer medlemsstaterna vilka områden vars problem och lösningar går utanför enskilda medlemsstaters gränser eller möjligheter att lösa, och ger ansvaret för de områden till en gemensam federal organisation som också är självstyrande. Den federala organisationen brukar bestå av en egen form av regering, lagar och domstolar kring sina områden.

T ex kan den vara republikansk, med en president vald av medborgarna hos alla medlemsstater, en kammare med folkvalda representanter för folkets intressen och en kammare med representanter för medlemsstaternas intressen. Men den kan också vara parlamentarisk, med ett parlament med folkvalda representanter från alla medlemsstater som bildar en federal regering.

Målet för en välfungerande federation är att relationen mellan medlemsstaterna och den federala makten inte är hierarkisk, utan att det är en sida-vid-sida-relation där ansvarsområden inte konkurrerar med varandra. Den federala makten brukar vara tydligt begränsad i en så kallad konstitution. Denna tydlighet inom maktfördelningen och tonvikt på självstyre och samarbete när det gemensamt har ansetts nödvändigt, skapar en organisation som är det bästa av båda världar.

Varje medlemsstat kan behålla sin egna identitet, sin egna kultur och säregenskaper, samtidigt som det får alla fördelar av samarbete med alla andra medlemsstater.

Hur skiljer sig detta från Europeiska Unionen idag?

Grunden för den Europeiska Unionen lades efter andra världskrigets slut, när den Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) bildades 1951 av Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Det direkta syftet var att förhindra framtida krig genom att göra det både otänkbart och materiellt omöjligt, genom att neutralisera konkurrens över naturliga resurser.

Men det fanns också ett mer långsiktigt syfte med EKSG. Att det skulle markera starten för ett mer enat Europa, bl a genom att skapa en gemensam europeisk marknad, en gemensam europeisk politisk entitet, en europeisk federation.

Med tiden utvecklades detta samarbete genom olika former och fördrag till den Europeiska Union (EU) som etablerades 1993 och är det vi känner till idag.

Men det har inte blivit den federation som sedan Altiero Spinellis tid ansetts vara nödvändig. Den Europeiska Unionen är idag en blandning av federala idéer och mellanstatliga överenskommelser.

EU styrs idag av olika institutioner. Europeiska rådet består av medlemsstaternas nationella stats- eller regeringschefer. De sätter unionens politiska riktning, mål och prioriteringar.

Europeiska Kommissionen tar fram lagförslag utefter rådets satta prioriteringar och ansvarar även för att genomföra lagförslagen. Kommissionens ordförande föreslås av Europeiska rådet och måste godkännas av det Europeiska parlamentet. Ordförande arbetar sedan för att ta fram en kommission som består av en medborgare från varje medlemsstat.

Europaparlamentet är det enda direktvalda institution där medborgarna i medlemsstaterna röstar fram sina nationella ledamöter. Parlamentet, tillsammans med Ministerrådet som består av företrädare från varje medlemsstat på ministernivå, granskar lagförslagen från Kommissionen och godkänner eller avslår förslagen.

Utöver detta finns även Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.

EUs institutioner innebär att Europas gemensamma riktning sätts av politiker som har vunnit nationella val för att bedriva nationell politik i sina hemstater. Europaparlamentet som består av politiker som har vunnit nationella val för att bedriva Europeisk politik i Europa har bara en granskande roll och kan varken påverka Europas riktning, eller ta fram egna lagförslag.

Att nationella politiker styr Europas gemensamma riktning är EUs största problem de senaste åren. Politiker blir hämmade av rädslan för att förlora nationella val genom att ingå i beslut som kan vara för Europas bästa, men anses vara en förlust på nationell nivå. Detta tillsammans med en åter växande nationalism i Europa gör det än svårare för nationellt valda politiker att agera för gemensamma intressen.

Detta är helt olikt en federation där nationella politiker bedriver nationell politik inom vardera medlemsstat, och Europas gemensamma politik bedrivs av Europeiska politiker på mandat från Europas medborgare. Nationell- och gemensam politik är tydligt separerade.

Det innebär en effektivare och mer demokratisk organisation. Rätt beslut tas på rätt nivå av de rätta personerna.

En till väsentlig skillnad mellan EU och en Europeisk federation är att EU bygger på fördrag.

Fördrag är mellanstatliga avtal där de signerande staterna förbinder sig att följa fördraget tills den dag de inte vill det längre. Fördrag skrivs på gemensamt men det är möjligt för varje stat att dra sig ur om så önskas.

För att få alla medlemsstaterna att skriva på fördragen så innehåller de otaliga undantag från fördragens innehåll på olika punkter för olika medlemsstater. Denna kombination av olika undantag och möjligheten för att dra sig ur fördragen innebär i praktiken att fördragen inte är bindande. Ingen spelar efter samma spelregler.

Detta vore omöjligt i en federation som bygger på en konstitution istället för fördrag.

En konstitution är en grundlag som alla medlemsstaters medborgare samt staterna själva måste godkänna. När en konstitution är införd så gäller den alla utan undantag och villkor. En förändring av konstitutionen måste gå igenom samma godkännandeförfarande hos medborgarna och staterna. Detta är betydande mer demokratiskt än ett samarbete byggt på fördrag.

Därför federalism

De tydliga separationerna mellan ansvarsområden som inte konkurrerar, mellan nationell och europeisk politik, med rätt beslut på rätt plats, av politiker valda till respektive nivå på mandat för sin nivå, byggt på grunden av en demokratisk grundlag i form av en konstitution, är varför en Europeisk federation är en bättre organisation för att lösa dagens och framtidens problem för Europa och dess medborgare. Problem som miljön, internationell brottslighet och skatteflykt.

I en mer global värld, i konkurrens med stormakter från alla världens kontinenter, där frihet, demokrati och alla människors lika värde inte kan tas för givet, så har inte Europa råd med att låta politiker med nationella intressen göra EU ineffektivt, eller låta nationalism åter splittra Europa till små nationalstater i konkurrens med varandra.

Den enda vägen framåt är tillsammans som de Européer vi alltid har varit, i en union skapad av oss, arbetar för oss och ser till att vi har det bästa möjliga Europa åt oss alla.

Den vägen är i form av en Europeisk federation.